catrinen

Självförtroende är någonting som jag i princip alltid har haft. Redan på barnsben var jag övertygad om att jag i framtiden skulle bli något stort, och att jag var otroligt bra. Lite som Lotta på Bråkmakargatan, envis och anser sig kunna allting.

Som de flesta nyblivna tonårsflickor sänktes självförtroendet drastiskt i trettonårs åldern, och en av mina närmare vänner verkade anse att det var någonting fult att ha ett gott självförtroende.
Efter några år hade min egoistiska godhet kommit tillbaka, och när denna vän upptäckte detta så var det som om hon äcklades av mig. När hon satt och klagade om att hon tyckte att hon var ful, tjock etc. höll jag huvudet högt och såg alla de bra sidorna som jag har fått istället, och hon verkade bli förbannad.

Fortfarande så har jag ett gott självförtroende och kan i vissa fall anse mig bättre än andra, i olika frågor. Att människor sedan reagerar på detta, och tycker att det är fult - det är för mig avundsjuka. Inte på mig som personlighet, utan på mitt självförtroende.
Att vi ska leva i ett land där jantelagen hela tiden framhävs är för mig helt absurt. Varför ska man inte få tycka att man är bra, utan att folk ska tycka att man är uppblåst? Är inte självförtroende en bra egenskap, som gör att varje individ mår bättre? Varför ska vi då trycka ner den?