catrinen

I måndags flyttade jag tillbaka till Göteborg på heltid efter en sommar i härliga Värmland. Det är helt underbart med pulsen, folket och anonymiteten. Inget av det finns liksom inte att få tag på någonstans i Säffle. Men storstaden manipulerar ens sinnen också. En småstadsmänniska agerar inte på samma sätt i storstaden, som hon hade gjort i småstaden.

Är nyss hemkommen från mataffären. Det var en kort visit och bara några få inköp till dagens middag skulle införskaffas. Jag ställde mig näst längst fram i kön till kassan, bakom en okänd pappa på 30 år och hans lilla dotter. Efter det att pappan har betalat och konverserat lite med kassörskan vänder han sig om, tittar på mig.

Sedan säger han "Hej!" och ler glatt.

Jag blir helt förstummad och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag piper fram ett "Hejhej" tillbaka och stirrar misstänksamt på den trevlige mannen. Vad tusan vill han mig?! Varför hälsar han på mig?! Jag känner inte honom!

Smått stressad betalar jag för mina varor, kastar ner dom i påsen och skyndar ut ur affären.

I lilla idylliska Säffle hälsar alla på alla, oavsett om man känner dem eller inte. Det är så det ska gå till. I Göteborg är man konstig om man försöker vara trevlig och hälsa på en okänd person.

Det tycker till och med lilla jag, som är uppfostrad med att hälsa på allt och alla.