catrinen

Det finns de människorna som älskar att prata i telefon. De människorna som i princip kan prata med vem som helst i telefon, och då prata i timtals.
Jag är jättekonstig, och anti-telefonig. SMS skulle jag inte kunna klara mig utan, men när det gäller att prata i manicken tar det emot rejält. Visst, jag kan sitta och prata i telefonen med Line eller Johanna i en halvtimme och fortfarande känna att det finns saker att säga - men det är väldigt få människor jag klarar av det med. Om det är någon som ringer mig, som jag aldrig har pratat i telefon med innan kan jag få värsta nojjan och skita i att svara för att sedan skicka ett sms och fråga vad han/hon ville.
Jag tycker inte om att prata i telefon. Det känns dumt. Jag vill se personen i fråga som jag pratar med.
Detta skapar stora komplikationer med killar. Killar som tycker om att prata i telefon, medans jag hellre springer för livet. Jag kommer ihåg att jag trodde att denna grej enbart var blyghet, men har nu på senare dagar att jag hatar telefonprateri.
Så ring inte mig!

(vilket inbjudande inlägg, mwahah)