Husbygge
Jag och mamma bakar pepparkakshus! Det är oerhört mysigt. Än så länge har delarna bara blivit gräddade i ugnen, och den roliga delen men garneringen och ihoppysslingen är kvar. Vi tänkte dock vänta tills lillasyster kommer hem, så hon får vara med på den roliga delen.
Just nu ser delarna till huset lite miffade ut, men om det blir fint så lägger jag kanske upp en slutgiltig bild här.
Kanske.
Falsk skönsång
Sitter just nu på tåget på väg hem till mitt älskade Värmeland. Tåget är proppfullt, och folk får stå längs sidorna. Lilla jag har ju dock blivit en sådan rutinerad tågresenär vid det här laget, eftersom hela 2010 har jag levt ett nomadliv. Så jag var på centralen redan strax efter två, och lyckades norpa åt mig en sittplats.
Ibland funderar jag på om inte jag lider av någon slags sjukdom. När jag lyssnar på bra musik, så spänner jag låren i takt till musiken. Samtidigt som de spänns, så har jag en nästan manisk tanke att "JAG MÅSTE SJUNGA MED!!", och vill bara brista ut i helhjärtad (oerhört falsk) sång.
Mina nära och kära får allt för ofta lida sig igenom den här proceduren, samtidigt som mina benryckningar tar över och jag dansar runt, runt. På ett tåg är det däremot inte riktigt läge för denna typ av skönsång.
Det tycker jag är synd. Tänk så mycket roligare livet skulle vara.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Ibland borde livet vara lite mer som en musikal.
Teknikens under
Det är egentligen sjukt hur mycket av livet som hängs upp på materiella ting. Man är beroende av dem och man förlitar sig på att de bara ska finnas där och fungera.
För en och en halvt timme sedan skulle jag ladda telefonen, men insåg efter ex antal panikartade rotningar i väskan att laddaren inte var med. Nej, den låg tryggt på köksbänken hemma i Säffle. Helvete, helvete, helvete. Jag hade kanske batteri så att det räckte i två timmar till, utan något användande.
Iphones är ju inte direkt kända för att ha en lång batteritid.
Paniken spred sig i kroppen på mig. Hur skulle jag komma upp imorgon, jag använder ju alarmet på telefonen?! Hur ska jag kunna ha någon som helst kontakt med omvärlden? Jag började gråta och kände mig som den mest hjälplösa människan på jorden.
I ren panik skrev jag till Danielle och frågade om jag fick komma till henne och laddade, men hon var ute på ölrunda. En av klasskompisarna var lyckligtvis inne på facebookchatten, och denna stackarn gav jag mig istället på.
Som en hund som inte ätit på tre veckor och plötsligt ser en härlig köttstek kastade jag mig över honom och frågade (krävde) att jag skulle få låna hans laddare över natten. Som en ängel sa han att det var bara att hämta, så jag gav mig ut i kylan.
En timme senare är jag hemma med förfrusna lår. Men med en laddare.
Mitt i lugnet
Jag är hemma i Säffle. Det är fruktansvärt underbart. Dock blev det bara en dag här, för imorgon ska jag åka till Göteborg igen. Känner hur varje cell i mig skriker NEJ.
Det är lite mesigt. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma där.
Yeehow, cowboy!
Jag borde inte få dricka. På riktigt. Eller så borde jag inse att min lilla kropp helt enkelt inte tål att jag häver i mig en hel vinflaska och sedan sitter och tackar och tar emot allt annat i alkoholväg som folk räcker fram. Med andra ord så var det inte på allt för stadiga ben jag tog mig hem inatt.
På fredag däremot, då slår vi klackarna i taket och går all in igen. Dock så tror jag att jag får byta ut vinet till något coolare, lite mer western-aktigt! Men vad dricker cowboys egentligen? Jag tänker bara på söndersmashade kackerlackor av någon anledning..
Måste hitta den tuffaste cowboyhatten först också. Känns inte som om en rosa med glittrig ludd på är det mest optimala.
Harrys, Säffle, Fredag natt. Du, jag och alla andra västerngalningar!
Citerar allas våran egen favoritgay: "Its going to be LEGENDARY!!"
Gaysamhället attackerar
Jag känner mig lurad, ledsen och bedragen. På något vänster har både jag och min blivande sambo kommit in i en How I Met Your Mother period. Vi citerar, vi tittar, vi skrattar.
Min lömska pojkvän kläckte däremot en hemsk kommentar för ett tag sedan. "Du vet om att Barney är bög, va?" Jag bara skrattade. Barney kunde ju inte vara gay! Han är ju How I Met Your Mothers Joey-karaktär, fast ännu värre! (yes, som en fanatisk Vänner-nörd, kan man inte låta bli att dra paralleler mellan de båda serierna konstant)
Men det visade sig att skådespelaren som spelar Barney är gay. På riktigt. Hela min värld är raserad.
Missförstå mig inte. Jag tycker kärlek är kärlek oberoende kön, och en av mina bästa vänner är gay medan en annan är bi. Men ändå blir jag så ledsen.
När man tittar på How I Met Your Mother kan man faktiskt inte låta bli att bli lite halvkär i Barney. Både jag och min syster har en tendens att dregla lite över honom.
Och så är han gay.
Ibland kan jag inte låta bli att se på Gaysamhället som en institution som går runt och värvar folk till deras sexuella läggning.
Och de jävlarna lyckas alltid ta de snyggaste killarna! Inte ens Barney i How I Met Your Mother får vi ha ifred!!
Sorry för den dåliga bilden. När man pluggar MKV lär man sig att man inte får ta bilder hur som helst, så nu har jag fotograferat min How I Met Your Mother dvd. (som jag inte heller är helt hundra på att det är lagligt..)
Tidsproblem
Det är så jobbigt med tid. Antingen har man för mycket av den, eller för lite. Det verkar aldrig vara precis lagom. Yep, ett av alla våra i-landsproblem som vi har.
Nu sitter jag här. Och väntar. Tiden borde gå lite snabbare.
Idag ska jag åka till Örebro och min älskade pojkvän, så vi bokade biljett igår kväll. Imorse åkte jag till skolan för att ha grupparbete, men vi blev färdiga på två timmar. Men vi hade inte bokat tåget 14.02, utan det som gick 16.02. Så nu sitter jag här och känner mig uttråkad och vill att tiden ska gå snabbare.
Inte kan jag använda tiden effektivt och plugga lite heller, för jag är som ett barn på julafton som väntar på Jultomten. Alldeles uppspelt och pirrig i magen, för snart ska jag få träffa han som är allra bäst i världen!
Kände att det var viktigt för er att få veta det här.
Eller så ville jag bara klaga lite.
Plats att vara sambo på?
Jag berättade ju för en månad sedan att Johan och jag ska bli sambos i Örebro. När vi väl hade bestämt oss för detta återstod faktumet att vi inte hade någonstans att vara sambos på. Just nu bor Johan nämligen i en pyttepytte 1a på 25kvm med en pyttepytte kokvrå. Och endast en garderob (som i mina ögon mer räknas som en halv, för även den är pyttepytte). Mina kläder skulle inte få plats någonstans, och inte heller jag själv.
Så vi började alltså frenetiskt att leta efter någon annanstans att vara sambo på. Blocket kilade upp på min dator som en av de mest besökta hemsidorna. Vi skrev, vi ringde och vi vädjade på varenda något så när bra lägenhet som dök upp på Blocket. Men inte en endaste människa svarade.
Johan hängde på de privata hyresbolagens hemsidor dagligen. Men det fanns aldrig någonting ledigt.
Så plötsligt fanns det en tvåa precis vid Universitetet ledigt. En. På alla hemsidor så fanns det en. Givetvis var vi tvungna att lägga in en intresseanmälan på den, även om vi trodde att det var dödsdömt. Johan skrev även ett mycket kärleksfullt fjäskigt mail till dem.
Två dagar senare ringde de till Johan.
Skulle en visning av lägenheten vara intressant? Det var det.
Dög lägenheten? Det gjorde den.
Vill ni skriva på kontraktet? Det vill vi.
Den 1e februari har vi därmed ett ställe att vara sambos på! I en (relativt liten) tvåa byggd 2008 med blåa tapeter i vardagsrummet. Och en walk in closet (enligt Johan, får se om den klarar av att nå upp till de kriterierna för mig).
