Falsk skönsång
Sitter just nu på tåget på väg hem till mitt älskade Värmeland. Tåget är proppfullt, och folk får stå längs sidorna. Lilla jag har ju dock blivit en sådan rutinerad tågresenär vid det här laget, eftersom hela 2010 har jag levt ett nomadliv. Så jag var på centralen redan strax efter två, och lyckades norpa åt mig en sittplats.
Ibland funderar jag på om inte jag lider av någon slags sjukdom. När jag lyssnar på bra musik, så spänner jag låren i takt till musiken. Samtidigt som de spänns, så har jag en nästan manisk tanke att "JAG MÅSTE SJUNGA MED!!", och vill bara brista ut i helhjärtad (oerhört falsk) sång.
Mina nära och kära får allt för ofta lida sig igenom den här proceduren, samtidigt som mina benryckningar tar över och jag dansar runt, runt. På ett tåg är det däremot inte riktigt läge för denna typ av skönsång.
Det tycker jag är synd. Tänk så mycket roligare livet skulle vara.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Ibland borde livet vara lite mer som en musikal.
Ibland funderar jag på om inte jag lider av någon slags sjukdom. När jag lyssnar på bra musik, så spänner jag låren i takt till musiken. Samtidigt som de spänns, så har jag en nästan manisk tanke att "JAG MÅSTE SJUNGA MED!!", och vill bara brista ut i helhjärtad (oerhört falsk) sång.
Mina nära och kära får allt för ofta lida sig igenom den här proceduren, samtidigt som mina benryckningar tar över och jag dansar runt, runt. På ett tåg är det däremot inte riktigt läge för denna typ av skönsång.
Det tycker jag är synd. Tänk så mycket roligare livet skulle vara.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Ibland borde livet vara lite mer som en musikal.
Kommentarer
Trackback
