catrinen

Det är egentligen sjukt hur mycket av livet som hängs upp på materiella ting. Man är beroende av dem och man förlitar sig på att de bara ska finnas där och fungera.

För en och en halvt timme sedan skulle jag ladda telefonen, men insåg efter ex antal panikartade rotningar i väskan att laddaren inte var med. Nej, den låg tryggt på köksbänken hemma i Säffle. Helvete, helvete, helvete. Jag hade kanske batteri så att det räckte i två timmar till, utan något användande.

Iphones är ju inte direkt kända för att ha en lång batteritid.

Paniken spred sig i kroppen på mig. Hur skulle jag komma upp imorgon, jag använder ju alarmet på telefonen?! Hur ska jag kunna ha någon som helst kontakt med omvärlden? Jag började gråta och kände mig som den mest hjälplösa människan på jorden.

I ren panik skrev jag till Danielle och frågade om jag fick komma till henne och laddade, men hon var ute på ölrunda. En av klasskompisarna var lyckligtvis inne på facebookchatten, och denna stackarn gav jag mig istället på.

Som en hund som inte ätit på tre veckor och plötsligt ser en härlig köttstek kastade jag mig över honom och frågade (krävde) att jag skulle få låna hans laddare över natten. Som en ängel sa han att det var bara att hämta, så jag gav  mig ut i kylan.

En timme senare är jag hemma med förfrusna lår. Men med en laddare.