catrinen

Jag tvingade mig själv att rensa upp lite, och sedan tvingade jag iväg mig själv till ica för att köpa den nya VR. Alldeles för mycket singel och sex i den för att jag ska bli så där betagen som jag kan bli av en splitter ny VR. Som allra mumsigast är det helt klart när det är fullspäckat med mode. Me like.

Det är fortfarande piss-väder, och min sol har ännu inte tittat fram.

När jag gick till ica så gick jag och funderade. Jag kom på att jag har blivit så betagen av barn att jag saknar barn-tiden. Det är ett skrämmande faktum över att man inte längre kan kalla sig för barn, förutom vid de tillfällen man pratar om "Per o Sussies barn..", eftersom jag alltid kommer att vara deras barn, deras dotter.
Mamma och pappa kan inte längre köra mig i den där gul-grå-gröna kärran. Pappa brukade köra mig i den till ica, och varje gång så körde han över "farthindren" som skiljer gåvägen mot cykelvägen. Jag skrek av förtjusning och min röst lät jätte rolig.
Jag kan inte längre följa med mamma och pappa på campingsemester eftersom jag jobbar.
Jag kan inte  längre vara så där bortkommet söt som bara ett barn kan vara.
Jag kan inte längre stå bredvid pappa i icakassan och stirra på godiset, och sedan så drar jag i  en rock som jag tror är pappas, men inte är det. Skäms som attan och blir förskräckt över att pappa har gått ett steg framåt utan att jag har märkt det.
Eftersom jag de senaste åren har blivit helt barntokig och tycker om alla små söta varelser, så har jag också blivit tokig i mitt eget barn-jag. Hur enormt söt jag egentligen var med de blonda lockarna, de färgglada klänningarna och all smuts som jag jämt hade i ansiktet. Jag kan gå runt och tänka "Åh, vad jag längtar tills jag blir barn igen.." Men sedan kommer jag tvärt på att det kommer jag aldrig mer att bli.
Deprimerande.