catrinen

Jag och franskan går inte ihop. Vi tycker inte om varandra helt enkelt.
Satt och försökte tragla i mig lite franska glosor. Duktigt sitter jag och skriver o skriver dessa glosor - medan jag tänker på typ allting annat som bara går att tänka på. Allt förutom franskan och just den glosa jag så ambitiöst skriver ned några tusen gånger.
Men fastnar det?
Neeej.

Jag tror att det beror på att jag är en sådan människa som ska ha svar på exakt allting jag tar för mig. Om någon smart jävel har kommit på meningen med livet, vad vi människor ska göra för nytta på jorden, när universum tar slut och hur gammal Gud är så kan denna person gärna höra av sig till mig eftersom detta är någonting som jag kan gå runt och fundera på på grund av ingenting.
Samma sak i naturkunskapen. Där vill jag fråga "varför!?" på allting, men detta kan uppfattas som otroligt korkad och långsökt, så det är ofta jag hoppar över den frågan. Som idag till exempel när vi pratade om cellernas uppbyggnad så ville jag egentligen veta varför det var som det var. Hur kommer det sig att det är så? Hur kan vi vara säkra på att det verkligen är så?
Just därför gillar jag samhäll bättre än natur, för där kan jag alltid väva ihop allting så att man kan studera svaret i olika politiska åsikter eller dylikt.

Detta med franskan - jag förstår inte riktigt varför jag ska lära mig att prata franska. Jo, visst det kan säkert vara helt fantastiskt bra att vara trespråkig, men kommer jag att ha någon nytta över det? När i sådana fall? Hur?

Världen är en plats fylld med frågor...