catrinen

Detta året ska hela familjen Andersson bege sig iväg till Branäs under julafton och dagarna omkring. Alla i familjen är riktigt uppspelta och mamma påstår att detta är första året på otroligt länge som hon verkligen längtar efter julen.
Jomenvisst, det ska väl bli ganska mysigt.. Men jag känner att det inte kommer bli någon riktigt jul. Jag är en riktig jul-människa som älskar allt med det. Det underbara vätan med det mörka ute som förhoppningsvis skär mot den vita snön.. Alla ljusstakar, röda gardiner, tomtar, jesu-krubbor, granar och vackra skyltfönster.  Vantar, stora jackor, halsdukar, mössor och rosiga kinder. De små barnen vars ögon lyser av förhoppning. Snöflingorna som romantiskt cirkulerar nedåt och skapar en vacker silhuett i ljuset mot gatulampan. Vilken njutning en varm kopp oboy eller ett hett bad kan ge.
Sedan själva julafton...
Då jag kan sitta och tänka "just precis idag är det ett/fyra/sju/tio år sedan som just precis det där hände... och jag blev överförtjust/gråtfärdig över dockan/uteblivandet av en mobiltelefonen..". Man går upp, äter en julfrukost och skrubbar sedan halvt om halvt sönder skinnet i duschen. Klär sig i någonting finare utöver det vanliga.. Efter ett tag kommer hela tjocka släkten (som idag är morfar.. farmor och farfar kommer först när vi ska äta, eftersom de är för gamla och orkar inte vara där hela dagen). Jag kommer ihåg en julafton då jag hade på mig en röd paljett-klänning och de blonda lockarna uppsatt i två toffsar. Jag var världens sötaste prinsessa...
Men sedan förändras ju tiden också..