catrinen

Åååh, det finns någon som älskar mig ändå! Närmare bestämt min pojkvän.

Jag följde med mamma till Ica där jag träffade Line och hon frågade "Har du fått någon ros då?". Surmulet svarade jag nej och undrade hur jag skulle ha kunnat fått det när Johan är i lumpen, och hon bara ryckte på axlarna. Då blev jag supersur och kände mig jätte bortglömd.
Sen åkte vi hem igen. Efter en halvtimme började min mobil att dåna och jag såg att det var ngt nummer som jag inte hade som ringde.
"Aa, det är Catrine." Svarade jag.
"Heej, det är Marie. Är det du som är broschans tjej?" Hördes det i andra änden.
Jag fattade ingenting utan tänkte mest "Vilken jäkla Marie och vilken jäkla broscha!?" Sen insåg jag att jag faktiskt var broschans tjej, eftersom det var den Marie. Johans-storasyster-Marie!
"Ööh. Jaha, du är den Marie. Jaa, det är jag." Sa jag och kände mig som världens mest blåsta människa.
"Vad bra! Är du hemma?"
"Eeh. Jaaa...."
"Bra! Då kommer jag bort till dig nu!"
"Varför då!?" Undrade jag.
"Det får du väl se."

Jaha. Då var en människa som jag har pratat med typ tre gånger på väg hem till mig. Dom gångerna som jag har pratat med henne har det också varit sådana där konstiga saker som att vilket fint väder det är, typ. Och där gick jag runt hemma och var sjuk i slappiskläder, fett hår och osminkat ansikte. Kände mig väldigt snygg och fräsch.
Men hon plingade glatt på och jag fick gå och öppna hur snygg jag än var. Där stod hon med blommor från Johan! Aaaw. Då hade han hört av sig till henne och bett henne göra det, och jag förlät honom hundra gånger om för att han är så dum och är i lumpen men ändå är världens sötaste!
Så jag är faktiskt älskad!