Tillbaka till lumpen
Jag tyckte att bion igår var jättebra, över mina förväntningar! Johan gillade den också, så det blev en perfekt kväll för bara oss två...
För en timme sedan stod vi och pussades hejdå på min trappa och försökte hålla skenet uppe. Söt som han är så sa han massa bra saker om att vi snart träffas igen och dröös.
Egentligen är det inte en så stor grej att han är i lumpen, för det är ju hur många förhållanden som har klarat det som helst.
Men det känns så surt, irriterande och meningslöst att han ska vara det nu, eller att vi träffades nu. Att han ska vara i lumpen när vi är nykära och bara vill vara med varandra. Om vi hade varit tillsammans ett år innan han stack in i lumpen är jag övertygad om att det inte skulle vara några som helst problem, men nu känns det som om världen ska gå under.
Gosch, nu blev det för personligt.
Kvällen ska tillbringas tillsammans med mig själv om ingen annan hör av sig. Det är mysigt det med! :)
