catrinen

Hela veckan har jag gått och oroat mig för den här stunden. För att den till slut kommer, det där förjävliga hejdået. Ett hejdå som var näst värst av alla hejdån som jag har upplevt under mitt liv.
Då vill jag inte veta hur det blir ikväll i telefonen när jag vet att det är den sista gången som jag hör hans röst på tre veckor. Och sedan leva i ovisshet. Inte veta hur han mår, vad han tänker på, vad han har gjort under dagen, om han fryser om fötterna osv..

Förr har han ju berättat allt det. Nu blir det tystnad.
Bläk.