catrinen

Förut så var jag och Johan ute och gick i det vackra vädret.
Jag vet inte rikigt varför, men när vi har tagit oss de där små promenaderna i solskenet så blir jag huxflux mycket mer kär i honom. På bara några korta minuter. Pusspauser sker en gång varje minut.
Egentligen så säger vi ingenting speciellt när vi går runt där heller, utan säger vi något så är det mest obetydelsefullt tjabbel. Kanske är det just det, att jag inte kommer ihåg ett ord av det vi sa när jag en halvtimme senare sitter hemma. Kanske är han faktikst en sådan filur som man bara pratar med, utan att tänka på vad man säger.

Jag har alltid känt mig så olustig angående det dära att gå ut och äta på tu man hand. Jag och Johan har aldrig gjort det (!!), och med mina två ex så blev det bara så pinsamt tyst. Alltihopa kändes så fejkat.
Men kanske borde man våga gå ut och äta alldeles själv med Johan, eftersom både han och jag faktiskt babblar ganska friskt...