"Det är så synd om mig."

Jag tycker inte om människor som tycker synd om sig själva. Det gör att jag tycker ännu mindre synd om dem.
Någon som håller huvudet högt under svåra stunder och intalar sig själv att detta är bara att gå igenom, den personen respekterar jag vördansfullt. Line kan ofta vara en sådan person som får min respekt vid sådana tillfällen.

Om du sitter och säger "ååh, livet suger för att det och det och det" slutar jag att lyssna. Givetvis får mina närmaste vänner komma och klaga och gråta ut i min famn utan att jag tycker att de borde rycka sig själva i kragen, men det är så lätt hänt att självömkan går i överstyr.
Är det verkligen så jäklans synd om dig? Alla har problem, och problemen är lika mycket värda oberoende på om du svälter för att dina föräldrar dött och du inte kan köpa mat, eller om din pojk/flickvän precis har dumpat dig.
Men den som svälter, den klagar väldigt sällan. Därför får den svältande min vördnad och respekt.

Självömkan tar dig ingenstans.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
--