catrinen

I julas fick jag världens bästa julklapp genom tiderna. Ett urfint halsband av min älskade pojkvän.
Halsbandet använde jag i ur och skur och det var inte vid många tillfällen som jag tog av mig det.

I somras så var jag såpass rädd om det att jag inte vågade ha det på mig när jag jobbade eftersom jag då var stressad och far och flängde med armarna överallt, och då skulle jag troligen lätt kunna dra sönder halsbandet.
Så jag tog av mig det.
Därefter har det varit spårlöst försvunnet.
Jag har letat & letat.
Mamma har letat & letat.
Men vi har aldrig hittat något.

När vi skulle åka till sthlm nu i helgas så flyttade jag över nycklar plånböcker och etc. från min stora Björn Borg till min lilla Marc O'Polo, och imorse när jag skulle flytta över alla grejer till Björn Borg:en igen så kände jag någonting tunnt mellan fingrarna.
Där, innanför fodret låg mitt älskade halsband, jag lyckades fiska upp det och mamma hjälpte mig att trassla upp det.

&  nu hänger det runt min hals.
jag är glad.

(jag har inte vågat nämna i bloggen att halsbandet varit borta, eftersom jag skämdes så oerthört över min klumpighet att tappa bort något så fint.)

hela händelsen är lite Carrie-ramlar-på-Dior, tappar bort sitt Carrie-halsband men hittar det sedan när the Russian lämnar henne på hans utställning..
aaaw...