Varför gör man en tatuering?
Man skulle kunna definiera mig som en helylle-tjej, förutom att jag alltid säger vad jag tycker o tänker. Jag är ganska fin i kanten och blir lätt äcklad/stött om någonting inte passar mig i smaken.
Nu har jag börjat gått runt o funderat på detta om piercingar och tatueringar. Själv så hade jag en piercing i naveln som jag tog precis när jag fyllt 16, men tog ut den för en månad sedan. Kände att jag (ironiskt nog) hade blivit för gammal för den och tyckte att det kändes white-trash. (det är dock snyggt, men jag är för pryd för det - just nu.)
För två år sedan skulle jag mycket lätt kunnat tänka mig att göra en tatuering, idag är jag mer skeptisk mot tanken. Någonstans där jag kan dölja den väl, i sådana fall.
Jag är också väldigt snabb på att rata killar med tatuering. Till exempel Johans kompis Keno som var här i helgas, han hade en fisk-tatuering på armen.
Jag fattar inte grejen? Varför märka sin arm med en ful fisk och sedan gå runt och leva med den resten av livet? Hur snygg kommer den att vara när man är 40? Hur gott föredöme kommer man att vara för sina barn när man springer runt med en tatuering?
Små, konstnärliga tatueringar kan dock vara fina. Monika har till exempel sitt eget namn skriver vid handleden, vilket är superfint. Den är dock lätt att dölja med en klocka eller ett armband.
Caroline i klassen gjorde i somras en tatuering och var o fyllde i den igår. Nu menar inte jag att hon, och alla andra som har tatueringar är white-trash, utan jag är mer nyfiken på resonemanget - varför?
Är det bara jag som är på tok för snofsig o pryd, eller är kanske tatueringar lite av ett impuls-köp som kommer att prägla ens hud som svar för sin dumdristighet som ung?
Nu har jag börjat gått runt o funderat på detta om piercingar och tatueringar. Själv så hade jag en piercing i naveln som jag tog precis när jag fyllt 16, men tog ut den för en månad sedan. Kände att jag (ironiskt nog) hade blivit för gammal för den och tyckte att det kändes white-trash. (det är dock snyggt, men jag är för pryd för det - just nu.)
För två år sedan skulle jag mycket lätt kunnat tänka mig att göra en tatuering, idag är jag mer skeptisk mot tanken. Någonstans där jag kan dölja den väl, i sådana fall.
Jag är också väldigt snabb på att rata killar med tatuering. Till exempel Johans kompis Keno som var här i helgas, han hade en fisk-tatuering på armen.
Jag fattar inte grejen? Varför märka sin arm med en ful fisk och sedan gå runt och leva med den resten av livet? Hur snygg kommer den att vara när man är 40? Hur gott föredöme kommer man att vara för sina barn när man springer runt med en tatuering?
Små, konstnärliga tatueringar kan dock vara fina. Monika har till exempel sitt eget namn skriver vid handleden, vilket är superfint. Den är dock lätt att dölja med en klocka eller ett armband.
Caroline i klassen gjorde i somras en tatuering och var o fyllde i den igår. Nu menar inte jag att hon, och alla andra som har tatueringar är white-trash, utan jag är mer nyfiken på resonemanget - varför?
Är det bara jag som är på tok för snofsig o pryd, eller är kanske tatueringar lite av ett impuls-köp som kommer att prägla ens hud som svar för sin dumdristighet som ung?
Kommentarer
Postat av: Andreas
Hej, jag läste ditt inlägg och ja tror inte att du förstår, en tatuering är mycket mer än en tatuering! Det är klart att det finns folk som tatuerar sig när de är fulla och inte vet vad de gör! Men de flesta har en anledning att göra det, varje tatuering har en bakgrund. Du, pryd? Jag såg ju bilden på dig:O Tack för att jag fick skriva. Hejs!
Trackback
