catrinen

Jag saknar Ida.

Satt och stirrade på dataskärmen och mina fotogadgets som flimmrade förbi. Plötsligt kom ovanstående bild fram och jag fick ett sådant Ida-begär utan dess like.
För med Ida så lyckas alla problem att bli suddiga, och man sitter helt enkelt bara där och skrattar. Åt allt och ingenting. Det spelar ingen roll om det är tisdagkväll och vi ska upp till skolan/arbetet dagen efter, man kan helt enkelt inte sluta skratta. Eller släppa vinglaset.

Just nu behöver jag Ida och skrattet.. Vi träffas på tok för sällan.