catrinen

När man var liten var ens egen födelsedag som en av årets högtider. En vecka i förväg började man räkna ned, och för varje dag som gick så började pirret i magen infinna sig allt starkare. Kvällen innan själva födelsedagen så kunde man knappt sova för man såg fram emot morgondagen så mycket.
På morgonen vaknade man före alla andra och låg och lyssnade på alla ljud. Sedan när familjen kom instaplande och sjöng så låtsades man sova.

Det där var så mysigt.
Så är det inte längre. Imorgon fyller jag år, och jag känner inte ett skvatt. Ingen förhoppning. Ingen glädje över det. Det är liksom bara som vanligt.
Lite tråkigt det dära, för förväntan för födelsedagen var så himlarns mysig.