Grammatikpolis
Tillsammans med min mor tillhör jag en hemsk duo. Det finns fler av oss, på vår planet. Grammatikpoliser brukar vi kallas. Ibland även svenskapoliser.
När vi hör någon säga ett grammatiskt fel hytter vi på fingret och säger det som egentligen är grammatiskt korrekt. Det är en fruktansvärt ful ovana.
Denna fula ovana stör inte bara andra, utan även mig själv. Ibland kan jag liksom inte riktigt släppa det när någon säger någonting som jag anser vara fel. (Måste medge att jag inte alltid har rätt, även om jag tror det. Fram tills i tvåan på gymnasiet trodde jag på allvar att det hette ett skorsten, och tycker fortfarande att det låter bättre.) Ett fel som gör mig tokig är en av Melissa Horns hjärtskärande vackra låtar.
Lät du henne komma närmre. Så vacker. Så fruktansvärt fin att jag får lite ont i hjärtat när jag lyssnar på den.
Men, det heter inte "Var hon vackrare än mig?". Det heter "Var hon vackrare än jag?", och denna lilla fras gör mig skogstokig. Sedan gör den mig ännu mera tokig, för att jag tillåter den att göra mig tokig.
Jag lyckas liksom förstöra hela låten av att störa mig på det.
