Panik inför framtid
Idag på skolan så tog jag en liten broschyr utanför syon. Den hanlade givetvis om att läsa vidare. Nu har jag läst igenom denna lilla broschyr och får panik.
Jag har ingen aning om vad jag vill göra efter att jag tagit studenten! Visst, jag har ett och ett halvt år på mig att fundera ut det, men jag får panik ändå.
Det vore så väldigt skönt om någon hade lagt fram en karta som jag var tvungen att följa. En plan för mitt liv och hur det ska se ut.
Jag vill åka som au-pair samtidigt som jag inte vill det. Jag vill det jätte gärna, samtidigt som jag bara vill plugga vidare så att jag blir färdig med alla skolår så fort som möjligt.
Studenter; hur gör man!?
Jag har ingen aning om vad jag vill göra efter att jag tagit studenten! Visst, jag har ett och ett halvt år på mig att fundera ut det, men jag får panik ändå.
Det vore så väldigt skönt om någon hade lagt fram en karta som jag var tvungen att följa. En plan för mitt liv och hur det ska se ut.
Jag vill åka som au-pair samtidigt som jag inte vill det. Jag vill det jätte gärna, samtidigt som jag bara vill plugga vidare så att jag blir färdig med alla skolår så fort som möjligt.
Studenter; hur gör man!?
Stark och svag
Precis som jag i föregående blogg inlägg skrev om att allting har mer än en sida, så har även kärleken det.
Samtidigt som den gör dig så full av styrka, glädje och hopp kan minsta lilla vink få dig att krascha ner i avgrundens lava och allting vänds till det negativa.
Samtidigt som du är så stark så blir du också så svag. Din individualitet förstarkas och förminskas. Du försvinner och skapar ett ni.
Du ger över hela din styrka till honom på samma vis som han ger över sin styrka till dig, och därmed ger ni varandra rätten till att göra er så fasanfullt svaga. Han kan krossa dig så lätt, och du kan krossa honom så lätt. Samtidigt så kan du göra honom så stark och viseversa.
Din individualitet förstarkas tack vare att du inte längre står ensammen, utan det blir två av er. Samtidigt så förminskas den eftersom han får ta del av din individualitet.
Jisses.
Samtidigt som den gör dig så full av styrka, glädje och hopp kan minsta lilla vink få dig att krascha ner i avgrundens lava och allting vänds till det negativa.
Samtidigt som du är så stark så blir du också så svag. Din individualitet förstarkas och förminskas. Du försvinner och skapar ett ni.
Du ger över hela din styrka till honom på samma vis som han ger över sin styrka till dig, och därmed ger ni varandra rätten till att göra er så fasanfullt svaga. Han kan krossa dig så lätt, och du kan krossa honom så lätt. Samtidigt så kan du göra honom så stark och viseversa.
Din individualitet förstarkas tack vare att du inte längre står ensammen, utan det blir två av er. Samtidigt så förminskas den eftersom han får ta del av din individualitet.
Jisses.
Två sidor
Det finns alltid två sidor på allting.
Det finns aldrig bara en väg.
Det finns alltid fler än ett perspektiv.
Du kan alltid svara ja eller nej.
Du har alltid, alltid en valmöjlighet.
(japp, nu är Catrine deprimerad och därmed väldigt filosofisk angående helt meningslösa saker.)
Det finns aldrig bara en väg.
Det finns alltid fler än ett perspektiv.
Du kan alltid svara ja eller nej.
Du har alltid, alltid en valmöjlighet.
(japp, nu är Catrine deprimerad och därmed väldigt filosofisk angående helt meningslösa saker.)
Morgongåva
Vid middagsbordet så kom min kära familj på något vänster in på olika stadsnamn.
Jag sa att jag tyckte att namnet Morgongåva låter så oerhört vackert. Hela familjen höll med. Jag konstaterade att alla som bor i Morgongåva måste vara universums snällaste människor, för det låter så på namnet.
Det låter som om alla där står och ler så fort man åker in i staden, som om solen alltid skiner och det är vår/sommar året om.
Någon som känner någon i Morgongåva som kan intyga detta?
Jag sa att jag tyckte att namnet Morgongåva låter så oerhört vackert. Hela familjen höll med. Jag konstaterade att alla som bor i Morgongåva måste vara universums snällaste människor, för det låter så på namnet.
Det låter som om alla där står och ler så fort man åker in i staden, som om solen alltid skiner och det är vår/sommar året om.
Någon som känner någon i Morgongåva som kan intyga detta?
Julen är nära
Är det någon som har insett att det faktiskt är jul om tre dagar? Att det i dag är dan före dan före dan före dopparedan!? (När jag var liten älskade jag att börja räkna från den första och lägga på tjugo fyra "dan före", jag ser fortfarande en viss charm i det hela..)
Jag har då rakt på sak inte fattat det!
Var är min julkänsla?
Inte finns den här i alla fall.
Hela familjen går runt och myser med kunskapen om att vi i övermorgon ska åka till Branäs och mysa där över julen. Jag myser inte alls över tanken, för jag fattar den inte riktigt.
Johan ska komma upp den 25e, och han tjatar om det hela tiden. Men jag fattar det inte riktigt. Så jag tjatar inte alls om det.
Var tog all tid vägen!?
All tid som jag skulle göra allt smart på?
Jag har då rakt på sak inte fattat det!
Var är min julkänsla?
Inte finns den här i alla fall.
Hela familjen går runt och myser med kunskapen om att vi i övermorgon ska åka till Branäs och mysa där över julen. Jag myser inte alls över tanken, för jag fattar den inte riktigt.
Johan ska komma upp den 25e, och han tjatar om det hela tiden. Men jag fattar det inte riktigt. Så jag tjatar inte alls om det.
Var tog all tid vägen!?
All tid som jag skulle göra allt smart på?
Sex- & stressterapeut
Nu vet jag!
Jag är en ganska orolig person. Och stressad. Och bekymrad.
Min stressnivå är oerhört låg och jag funderar alltid på vad som ska bli nästa steg. Som till exempel min nojja över vad faaan jag ska göra när jag har tagit studenten. Jag vill liksom ha allting svart på vitt. Det här ska jag göra. Så jag går runt och funderar och är stressad typ hela tiden.
Det här ska jag ändra på nu.
Jag var så uttråkad och hade sådan ångest över att jag inte orkade plugga (det känns som om detta inlägget är på väg mot ett rätt deprimerande håll) så jag hoppade ner i vårat enorma badkar och simmade lite (tänk dig det minsta badkaret du någonsin sett, halvera det - då förstår du hur stort vårat badkar är).
När jag låg där och simmade så kände jag en sådan hopplöshet över mig själv. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag bara ville lägga mig under vattnet och somna.
Men så helt plötsligt stod det klart för mig, alltihopa!
Jag ska bli terapeut när jag blir stor. Antingen sexterapeut eller stressterapeut. Det låter väl skitbra? Kan man bli stressterapeut? Finns det någonting som är det? Så att man liksom lär sig att stressa ner..
Hmm.
Och vad säger man till syon?
- TJENARE! Jag vill bli sexterapeut!
Hon lär ju tro att man är värsta kåtbocken....
Jag är en ganska orolig person. Och stressad. Och bekymrad.
Min stressnivå är oerhört låg och jag funderar alltid på vad som ska bli nästa steg. Som till exempel min nojja över vad faaan jag ska göra när jag har tagit studenten. Jag vill liksom ha allting svart på vitt. Det här ska jag göra. Så jag går runt och funderar och är stressad typ hela tiden.
Det här ska jag ändra på nu.
Jag var så uttråkad och hade sådan ångest över att jag inte orkade plugga (det känns som om detta inlägget är på väg mot ett rätt deprimerande håll) så jag hoppade ner i vårat enorma badkar och simmade lite (tänk dig det minsta badkaret du någonsin sett, halvera det - då förstår du hur stort vårat badkar är).
När jag låg där och simmade så kände jag en sådan hopplöshet över mig själv. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag bara ville lägga mig under vattnet och somna.
Men så helt plötsligt stod det klart för mig, alltihopa!
Jag ska bli terapeut när jag blir stor. Antingen sexterapeut eller stressterapeut. Det låter väl skitbra? Kan man bli stressterapeut? Finns det någonting som är det? Så att man liksom lär sig att stressa ner..
Hmm.
Och vad säger man till syon?
- TJENARE! Jag vill bli sexterapeut!
Hon lär ju tro att man är värsta kåtbocken....
Arma fjortisar
Sitter nu och pumpar Första gången med Magnus Uggla.
Den får mig att fundera. Fundera på de funderingar som jag faktiskt hade för fyra och tre år sedan. Hur stor jag ville bli. Att jag faktiskt tog en cigarett för att verka vuxen och stor. Att jag faktiskt drack sprit för att få mer "respekt" hos de äldre, trodde jag. Att jag faktiskt tyckte att jag var stencool när jag käftade mot lärarna, och ännu coolare när de sedan skickade ut mig ur klassrummet så att jag fick gå ner till Maria i cafeterian och sätta mig.
Att man ens kan tänka på det viset, det är för mig i dag främmande.
Men så tittar jag på min fyra år yngre syster.
Då blir allting så klart igen.
Hennes "ÄR DU HELT JÄVLA KÖRD I HUVUDET ELLER!?" och "FYFAN VAD DUM I HUVUVDET DU ÄR, DU FATTAR JU INGENTING!" låter precis som mina gjorde. Det blir då så klart att fasen faktiskt är mänsklig, och att varenda jäkel måste gå igenom den på något vis.
Så vi borde egentligen behandla de stackars fjortisarna med mer förståelse än vad vi gör.
Den får mig att fundera. Fundera på de funderingar som jag faktiskt hade för fyra och tre år sedan. Hur stor jag ville bli. Att jag faktiskt tog en cigarett för att verka vuxen och stor. Att jag faktiskt drack sprit för att få mer "respekt" hos de äldre, trodde jag. Att jag faktiskt tyckte att jag var stencool när jag käftade mot lärarna, och ännu coolare när de sedan skickade ut mig ur klassrummet så att jag fick gå ner till Maria i cafeterian och sätta mig.
Att man ens kan tänka på det viset, det är för mig i dag främmande.
Men så tittar jag på min fyra år yngre syster.
Då blir allting så klart igen.
Hennes "ÄR DU HELT JÄVLA KÖRD I HUVUDET ELLER!?" och "FYFAN VAD DUM I HUVUVDET DU ÄR, DU FATTAR JU INGENTING!" låter precis som mina gjorde. Det blir då så klart att fasen faktiskt är mänsklig, och att varenda jäkel måste gå igenom den på något vis.
Så vi borde egentligen behandla de stackars fjortisarna med mer förståelse än vad vi gör.
Lyckligt lottat mellanbarn
Många talar om att mellabarnet blir det mest utsatta av barnet. Att detta barn blir bortglömt och ett mellanting mellan den stora, starka och den lilla, söta.
Jag är ett mellanbarn med en storebror och en lillasyster.
Men som det mellanbarn jag är så skulle inte jag vilja påstå mig själv som usatt och bortglömd. Jag skulle vilja kalla mig själv för den mest lyckligt lottade av oss tre barn.
Visserligen så kanske jag ibland blir något slags mellanting för mina föräldrar då jag inte riktigt är den stora ansvarsfulla och inte heller den lilla som hela tiden blir puttinuttigad.
Som det mellanbarn jag är, så är jag den av oss i syskonskaran som är mest kompis med båda av mina syskon. Jag kan umgås med min storebror och jag kan umgås med min lillasyster - som om vi vore kompisar. Visserligen så är det fyra år mellan mig och syrran och tre mellan mig och broschan, så det blir en rätt rejäl åldersskillnad - men än dock så kan jag se dom som kompisar.
Mattias och Charlotte däremot har aldrig riktigt kommit överens och bråkar rätt ofta, eller gjorde åtminstone förr när vi var mindre och Mattias fortffarande bodde hemma. Men dom kan knappast umgås på det sättet då det skiljer sju år mellan dem.
Men här är jag, det lyckligt lottade mellanbarnet.
Jag är ett mellanbarn med en storebror och en lillasyster.
Men som det mellanbarn jag är så skulle inte jag vilja påstå mig själv som usatt och bortglömd. Jag skulle vilja kalla mig själv för den mest lyckligt lottade av oss tre barn.
Visserligen så kanske jag ibland blir något slags mellanting för mina föräldrar då jag inte riktigt är den stora ansvarsfulla och inte heller den lilla som hela tiden blir puttinuttigad.
Som det mellanbarn jag är, så är jag den av oss i syskonskaran som är mest kompis med båda av mina syskon. Jag kan umgås med min storebror och jag kan umgås med min lillasyster - som om vi vore kompisar. Visserligen så är det fyra år mellan mig och syrran och tre mellan mig och broschan, så det blir en rätt rejäl åldersskillnad - men än dock så kan jag se dom som kompisar.
Mattias och Charlotte däremot har aldrig riktigt kommit överens och bråkar rätt ofta, eller gjorde åtminstone förr när vi var mindre och Mattias fortffarande bodde hemma. Men dom kan knappast umgås på det sättet då det skiljer sju år mellan dem.
Men här är jag, det lyckligt lottade mellanbarnet.
Ringer det? SPRING!
Det finns de människorna som älskar att prata i telefon. De människorna som i princip kan prata med vem som helst i telefon, och då prata i timtals.Jag är jättekonstig, och anti-telefonig. SMS skulle jag inte kunna klara mig utan, men när det gäller att prata i manicken tar det emot rejält. Visst, jag kan sitta och prata i telefonen med Line eller Johanna i en halvtimme och fortfarande känna att det finns saker att säga - men det är väldigt få människor jag klarar av det med. Om det är någon som ringer mig, som jag aldrig har pratat i telefon med innan kan jag få värsta nojjan och skita i att svara för att sedan skicka ett sms och fråga vad han/hon ville.
Jag tycker inte om att prata i telefon. Det känns dumt. Jag vill se personen i fråga som jag pratar med.
Detta skapar stora komplikationer med killar. Killar som tycker om att prata i telefon, medans jag hellre springer för livet. Jag kommer ihåg att jag trodde att denna grej enbart var blyghet, men har nu på senare dagar att jag hatar telefonprateri.
Så ring inte mig!
(vilket inbjudande inlägg, mwahah)
Gentlemännen är utrotningshotade
Jag har konstaterat en sak - kändis gentlemännen är en utdöende ras!
Om vi tittar på vilka puddingar vi har som är gentlemanna kändisar så ser vi Richard Gere (högst på topp, alltid), Hugh Grant, Harrison Ford (han var det åtminstone) och Tom Cruise. Dessa är mina favorit bland gentlemännen här i världen. Vi skulle nog kunna smyga in Colin Firth också för hans genom härliga karaktär i Bridget Jones.
Alla dessa män är gudomliga i mina ögon sedda. Sexiga, snygga, roliga och helt enkelt bara jävligt fantastiska (än en gång - Harrison Ford var det åtminstone).
Som den romantiska sucker jag är, så kan jag sitta och glo på Bridget Jones, Pretty Woman och Notting Hill ungefär nittio gånger om och om - och för varje gång ökar min passion för dessa män (förutom för Hugh Grant i Bridget Jones, men det behöver vi inte nämna). Det sorgliga är att alla dessa män är 40+ (tror jag), och jag förstår inte riktigt var vi ska hitta nya gentlemanna skådisar som kan ta över efter dessa när deras bäst före datum har gått ut?
Det finns helt enkelt inga! Hur ska framtidens kvinnor överleva?
Möjligtvis att Orlando Bloom kan få ta en liten plats, men han kan ju aldrig ersätta någon av puddingarna.
Vid närmare eftertanke tror jag att alla gentlemän på hela jorden är en utdöende ras!
Vad har hänt!?
Eller är det jag som är blind, och kan inte hitta dem?
Kvinnornas ögongodis går mot sin undergång.
Om vi tittar på vilka puddingar vi har som är gentlemanna kändisar så ser vi Richard Gere (högst på topp, alltid), Hugh Grant, Harrison Ford (han var det åtminstone) och Tom Cruise. Dessa är mina favorit bland gentlemännen här i världen. Vi skulle nog kunna smyga in Colin Firth också för hans genom härliga karaktär i Bridget Jones.Alla dessa män är gudomliga i mina ögon sedda. Sexiga, snygga, roliga och helt enkelt bara jävligt fantastiska (än en gång - Harrison Ford var det åtminstone).
Som den romantiska sucker jag är, så kan jag sitta och glo på Bridget Jones, Pretty Woman och Notting Hill ungefär nittio gånger om och om - och för varje gång ökar min passion för dessa män (förutom för Hugh Grant i Bridget Jones, men det behöver vi inte nämna). Det sorgliga är att alla dessa män är 40+ (tror jag), och jag förstår inte riktigt var vi ska hitta nya gentlemanna skådisar som kan ta över efter dessa när deras bäst före datum har gått ut?
Det finns helt enkelt inga! Hur ska framtidens kvinnor överleva?
Möjligtvis att Orlando Bloom kan få ta en liten plats, men han kan ju aldrig ersätta någon av puddingarna.
Vid närmare eftertanke tror jag att alla gentlemän på hela jorden är en utdöende ras!
Vad har hänt!?
Eller är det jag som är blind, och kan inte hitta dem?
Kvinnornas ögongodis går mot sin undergång.
Julmys
Jag har konstaterat att jag verkligen älskar julen. Åtminstone den tiden innan julen (jaa, jag är lite konstig, alla andra hatar den - men jag älskar den). Jag älskar det mysiga mörkret tillsammans med de glimmande advents ljusstakarna, jag älskar barnens hopp och glädje inför julafton, jag älskar den isande frosten och snön, jag älskar julpyntet som smiter in i alla varuhus, affärer och skyltfönster, jag älskar allt julbak och goda lussebullar, jag älskar sammanhörigheten som infinner sig på jul.Nej, jag förstår inte människor som inte tycker om julen. För mig är det nog den mest magiska tiden på året, och jag blir alltid lika depp på juldagen när jag inser att nu är allt det mysiga över...
Romantiska flört-problem
Ligger nu i sängen och tittar på... vad blir det, femte? Femte filmen för idag! Vilket härligt, fartfyllt liv! Visserligen ska inte ens liv vara vidare fartfyllt när man är sjuk, men ändå...
Jag är verkligen en sucker för romantiska filmer. Tittar nu på Wedding planner, och det är ju så helmysigt. Jag förstår inte riktigt det, för jag personligen är inte alls vidare romantisk av mig. Visst, jag älskar romantiska grejer - men jag är aldrig den som fixar dom romantiska grejerna.
Jag kan för fan inte ens flörta seriöst med killar. Jag flörtar vitt och brett med alla singel killkompisar jag har, men då är det på en skämtsam nivå, men så fort det kommer fram en verkligt fin kille som jag råkar vara intressant blir det tunghäfta och det går inte att få fram ett enda trevligt ord.
Är det det som kallas för blyghet?
Blir ingen skola imorgon heller, pappa tyckte inte att det lät som en vidare bra idé. Dessutom har jag bara två lektioner, så det är ju inte direkt mycket som jag går miste om då.
Jag är verkligen en sucker för romantiska filmer. Tittar nu på Wedding planner, och det är ju så helmysigt. Jag förstår inte riktigt det, för jag personligen är inte alls vidare romantisk av mig. Visst, jag älskar romantiska grejer - men jag är aldrig den som fixar dom romantiska grejerna.Jag kan för fan inte ens flörta seriöst med killar. Jag flörtar vitt och brett med alla singel killkompisar jag har, men då är det på en skämtsam nivå, men så fort det kommer fram en verkligt fin kille som jag råkar vara intressant blir det tunghäfta och det går inte att få fram ett enda trevligt ord.
Är det det som kallas för blyghet?
Blir ingen skola imorgon heller, pappa tyckte inte att det lät som en vidare bra idé. Dessutom har jag bara två lektioner, så det är ju inte direkt mycket som jag går miste om då.
Trälarnas rätt i samhället
Jag har varit ambitiös!!
Räknat matte, gjort svenska, kollat över franskan och läst ett kapitel ur Guillou boken.
God, I'm good!
Men den här boken får mig att tänka på så väldans mycket saker (för den som inte har den vetskapen om just denna Guilloi bok så utspelar den sig på medeltiden). Bara grejer med trälar.. Visst har jag väl alltid vetat att trälar var slavar för "finare" folk, men jag har aldrig insett att det var så som boken vill få det att framstå. Där talas det om "hanträlar" istället för män, och "kor" istället för kvinnor. En trälpojke kallade sin pappa för "far" och då ifrågasattes det om trälar verkligen kunde ha fäder? Var det inte bara folk som kunde ha fäder?
Var det verkligen så hemskt?
Hujedamej för att vara träl!
Jag är enormt sliten. Går runt i mjukiskläder och vill allra helst lägga mig framför en härlig film. Varför blir man alltid sån av det här piss-vädret??
Barnkär
Jag tvingade mig själv att rensa upp lite, och sedan tvingade jag iväg mig själv till ica för att köpa den nya VR. Alldeles för mycket singel och sex i den för att jag ska bli så där betagen som jag kan bli av en splitter ny VR. Som allra mumsigast är det helt klart när det är fullspäckat med mode. Me like.
Det är fortfarande piss-väder, och min sol har ännu inte tittat fram.
När jag gick till ica så gick jag och funderade. Jag kom på att jag har blivit så betagen av barn att jag saknar barn-tiden. Det är ett skrämmande faktum över att man inte längre kan kalla sig för barn, förutom vid de tillfällen man pratar om "Per o Sussies barn..", eftersom jag alltid kommer att vara deras barn, deras dotter.
Mamma och pappa kan inte längre köra mig i den där gul-grå-gröna kärran. Pappa brukade köra mig i den till ica, och varje gång så körde han över "farthindren" som skiljer gåvägen mot cykelvägen. Jag skrek av förtjusning och min röst lät jätte rolig.
Jag kan inte längre följa med mamma och pappa på campingsemester eftersom jag jobbar.
Jag kan inte längre vara så där bortkommet söt som bara ett barn kan vara.
Jag kan inte längre stå bredvid pappa i icakassan och stirra på godiset, och sedan så drar jag i en rock som jag tror är pappas, men inte är det. Skäms som attan och blir förskräckt över att pappa har gått ett steg framåt utan att jag har märkt det.
Eftersom jag de senaste åren har blivit helt barntokig och tycker om alla små söta varelser, så har jag också blivit tokig i mitt eget barn-jag. Hur enormt söt jag egentligen var med de blonda lockarna, de färgglada klänningarna och all smuts som jag jämt hade i ansiktet. Jag kan gå runt och tänka "Åh, vad jag längtar tills jag blir barn igen.." Men sedan kommer jag tvärt på att det kommer jag aldrig mer att bli.
Deprimerande.
Det är fortfarande piss-väder, och min sol har ännu inte tittat fram.
När jag gick till ica så gick jag och funderade. Jag kom på att jag har blivit så betagen av barn att jag saknar barn-tiden. Det är ett skrämmande faktum över att man inte längre kan kalla sig för barn, förutom vid de tillfällen man pratar om "Per o Sussies barn..", eftersom jag alltid kommer att vara deras barn, deras dotter.
Mamma och pappa kan inte längre köra mig i den där gul-grå-gröna kärran. Pappa brukade köra mig i den till ica, och varje gång så körde han över "farthindren" som skiljer gåvägen mot cykelvägen. Jag skrek av förtjusning och min röst lät jätte rolig.
Jag kan inte längre följa med mamma och pappa på campingsemester eftersom jag jobbar.
Jag kan inte längre vara så där bortkommet söt som bara ett barn kan vara.
Jag kan inte längre stå bredvid pappa i icakassan och stirra på godiset, och sedan så drar jag i en rock som jag tror är pappas, men inte är det. Skäms som attan och blir förskräckt över att pappa har gått ett steg framåt utan att jag har märkt det.
Eftersom jag de senaste åren har blivit helt barntokig och tycker om alla små söta varelser, så har jag också blivit tokig i mitt eget barn-jag. Hur enormt söt jag egentligen var med de blonda lockarna, de färgglada klänningarna och all smuts som jag jämt hade i ansiktet. Jag kan gå runt och tänka "Åh, vad jag längtar tills jag blir barn igen.." Men sedan kommer jag tvärt på att det kommer jag aldrig mer att bli.
Deprimerande.
Naken
Jag håller andan och njuter av den psykiska närheten. Även om det är ett bord mellan oss, och även om vi inte har rört vid varandra på flera timmar så känner man närheten.
Det är som om ni har klätt av mig mina kläder och jag era - kläder som vi använder för att dölja själen. Helt plötsligt sitter vi där spritt språngande nakna och visar det mest personliga vi har.
Där sitter vi i våra tre stolar och jag känner hur vi tillsammans skriver minnen i mitt hjärta. Hur våra ord bildar mening för att till slut sjunka in i våra hjärtan som står öppna för blottning.
När jag sitter där känner jag en sådan trygghet. En trygghet om att vad som än händer här i livet så vet jag att ni kommer att stå kvar. Jag kan se oss tre som en bild på ett filmfodral eller framsidan på en bok. Tre tjejer som står bredvid varandra, med solen i våra ryggar. Bilden är dramatisk och känslofylld. Man kan se på långa vägar att de där tjejerna på bilden, de är starka tillsammans. Kanske ser bilden ut så på filmfodralet till Charlies Änglar? Visserligen är vi inga actionhjältar. Vi bara älskar varandra.
Tre så skilda personligheter, men ändå så lika. Om det är några jag identifierar så är det er två. Samtidigt som vi är solsken, åska samt vind är vi också så lika vi kan bli.
Ibland kommer jag på mig själv, med att helt enkelt älska er två så mycket.
Även om vi knappast pratas vid varenda dag. Även om jag bara träffar en utav er ungefär en gång i månaden. Trots det där, så är min kärlek så enorm.
Jag kan känna hur ni nuddar min själ. Hur min själ dansar naken framför er, för att ni vet precis hur den ser ut.
Det är som om ni har klätt av mig mina kläder och jag era - kläder som vi använder för att dölja själen. Helt plötsligt sitter vi där spritt språngande nakna och visar det mest personliga vi har.
Där sitter vi i våra tre stolar och jag känner hur vi tillsammans skriver minnen i mitt hjärta. Hur våra ord bildar mening för att till slut sjunka in i våra hjärtan som står öppna för blottning.
När jag sitter där känner jag en sådan trygghet. En trygghet om att vad som än händer här i livet så vet jag att ni kommer att stå kvar. Jag kan se oss tre som en bild på ett filmfodral eller framsidan på en bok. Tre tjejer som står bredvid varandra, med solen i våra ryggar. Bilden är dramatisk och känslofylld. Man kan se på långa vägar att de där tjejerna på bilden, de är starka tillsammans. Kanske ser bilden ut så på filmfodralet till Charlies Änglar? Visserligen är vi inga actionhjältar. Vi bara älskar varandra.
Tre så skilda personligheter, men ändå så lika. Om det är några jag identifierar så är det er två. Samtidigt som vi är solsken, åska samt vind är vi också så lika vi kan bli.
Ibland kommer jag på mig själv, med att helt enkelt älska er två så mycket.
Även om vi knappast pratas vid varenda dag. Även om jag bara träffar en utav er ungefär en gång i månaden. Trots det där, så är min kärlek så enorm.
Jag kan känna hur ni nuddar min själ. Hur min själ dansar naken framför er, för att ni vet precis hur den ser ut.
