catrinen

Jag är sur. Och förbannad. Och ledsen. Och besviken. Och typ allt negativt som man kan vara.
Vissa människor kan inte tycka att det är kul att vara indivudella och egna människor, eftersom dom kopierar andra i ungefär allting. Allt från hårfärg till åsikter.
Tycker inte sådana här människor om sitt eget liv, eftersom dom måste bli copycats av andra? Är det inte roligare att vara originell och unik så att man blir älskad för den man är istället för att leva i ett tomt skal där man låtsas vara någon annan?

Om inte för min skull, så för din egen skull.
Egentligen är du ju ganska söt. Ibland.

Bloggar är någonting magiskt.
Det finns människor som jag tycker verkar vara helkonstiga när jag träffar dom i verkliga livet, men när jag läser deras bloggar gillar jag dem såpass mycket att jag skulle kunna tänka mig att bli kompis med dom.
Ofta tror jag att det är för att ogillandet i verkliga livet är ömsesidigt. Men när jag läser dennes blogg, så har ju han/hon inte skrivit till just mig, utan visar så sitt rätta jag. & det betyder ju att man egentligen tycker om den rätta personen.

(eller så ljuger personen utav bara helvete i bloggen och inte alls är så i verkligheten, men det tror inte jag är det vanligaste fallet.)

Så bloggar är egentligen någonting bra. Man kan lära känna en person på ett konstigt vis.
Personer som man från början inte tyckt om får en andra chans att bevisa att de egentligen är en vettig filur. Jag skulle kunna räkna upp minst 2 pers jag inte gillat i verkligheten men som sedan har skrivit i sin blogg, och nu skulle jag lätt kunna tänka mig att bli kompis med dessa.
Sedan kanske inte de har läst min blogg, eller tycker att jag är helvrickad både i verkligheten och i bloggen - men det är en annan femma.

Jag tycker inte om människor som tycker synd om sig själva. Det gör att jag tycker ännu mindre synd om dem.
Någon som håller huvudet högt under svåra stunder och intalar sig själv att detta är bara att gå igenom, den personen respekterar jag vördansfullt. Line kan ofta vara en sådan person som får min respekt vid sådana tillfällen.

Om du sitter och säger "ååh, livet suger för att det och det och det" slutar jag att lyssna. Givetvis får mina närmaste vänner komma och klaga och gråta ut i min famn utan att jag tycker att de borde rycka sig själva i kragen, men det är så lätt hänt att självömkan går i överstyr.
Är det verkligen så jäklans synd om dig? Alla har problem, och problemen är lika mycket värda oberoende på om du svälter för att dina föräldrar dött och du inte kan köpa mat, eller om din pojk/flickvän precis har dumpat dig.
Men den som svälter, den klagar väldigt sällan. Därför får den svältande min vördnad och respekt.

Självömkan tar dig ingenstans.

Imorse satt jag vid frukostbordet och tittade ut genom fönstren. Då slog det mig att det inte längre finns några löv som vajar på trädkronorna. Allihopa har fallit ned från de ståtliga träden där de var så vackra, och ligger nu istället på marken. All skönhet försvinner då. De blir smutsiga.
Ungefär på samma vis som en fejk Prada väska aldrig haft någon skönhet eftersom de inte är äkta, inte är så som de borde vara.

Nu börjar även hösten lida mot sitt slut med alla de smutsiga löven på marken.
Vintern börjar sakta men säkert att smyga in igen. Jag har till och med tända ljus runt om i rummet. & klockan är bara kvart över tio...

Ung Vänster var idag på skolan och hade ett litet bord där de hade broschyrer där man kunde läsa om dem.

Jag: - Jaha, vilka är ni då?
Dom: - Vi är Ung Vänster!
Jag: - Jaha, tycker ni att man ska gå med i Ung Vänster?
Dom: - Ja!
Jag: - Varför då?
Dom: - För vi är bäst!

Då blev jag skeptisk eftersom jag tyckte argumentet var bland det sämsta jag hört.

Britt (engelskalärare) kom fram och började ställa lite frågor, och de började säga att skolan gjorde skillnad mellan över- och underklass eftersom de som gick yrkesförberedande på gymnasiet fick inte möjligheter att läsa vidare på universitetet, och dessa skulle alltså vara underklass.
Då blev jag förbannad. Vad fan är det för generalisering?
Att gå en yrkesförberedande linje är helt och hållet frivilligt och gör en person absolut inte till underklass. Om denna vill så har den också möjlighet att lägga till kurser så att den har behörighet för att läsa på universitet.

Rena rama bull-shit.

Som ni kanske har märkt i tidigare inlägg så är jag en aning skeptisk till det dära med att bli stor. Jag fyllde 18 i februari, men jag känner mig fortfarande som en 15åring. Inte tusan har jag blivit större på de tre åren! (måste dock medge att det är ganska härligt att kunna gå till puben o köpa mig en drink..)
Därför får jag lite smått panik nu när alla i min omgivning helt plötsligt har blivit så sablarns vuxna. Förutom mina klasskompisar så är det bara jag och Johanna bland min vänskapskrets som klamrar oss fast vid ungdomens sötma och vägrar ta något ansvar.

Line & Mathias firade denna vecka fyra år, har varit förlovade i tre (tror jag?) och bor tillsammans. Patricia & Marcus bor ihop. Bea och Mikael bor (nästan) ihop. Ida & Coffe ska nu flytta ihop och har varit förlovade i över ett år. Min barndoms kompis och föredetta granne Marie har bott ihop o varit förlovad med sin pojkvän i över ett år.

Jag bor hos mina föräldrar, har en pojkvän som jag träffar minst en gång varannan dag och har aldrig betalat en räkning.
Lilla, lilla 15åriga jag...

Två röda hjärtan av plast kan ligga där på vattnet och flyta fridfullt med varandra. Men när de har flutit där med varandra tillräckligt länge så kommer de till ett vägskäl.
De börjar mjukas upp, och smälta av det varma vattnet.
Ibland flyter de ifrån varandra samtidigt som de smälter, eller så flyter de in i varandra och tillsammans så smälter de.
Tillsammans och förevigt.

Man skulle kunna definiera mig som en helylle-tjej, förutom att jag alltid säger vad jag tycker o tänker. Jag är ganska fin i kanten och blir lätt äcklad/stött om någonting inte passar mig i smaken.

Nu har jag börjat gått runt o funderat på detta om piercingar och tatueringar. Själv så hade jag en piercing i naveln som jag tog precis när jag fyllt 16, men tog ut den för en månad sedan. Kände att jag (ironiskt nog) hade blivit för gammal för den och tyckte att det kändes white-trash. (det är dock snyggt, men jag är för pryd för det - just nu.)
För två år sedan skulle jag mycket lätt kunnat tänka mig att göra en tatuering, idag är jag mer skeptisk mot tanken. Någonstans där jag kan dölja den väl, i sådana fall.

Jag är också väldigt snabb på att rata killar med tatuering. Till exempel Johans kompis Keno som var här i helgas, han hade en fisk-tatuering på armen.
Jag fattar inte grejen? Varför märka sin arm med en ful fisk och sedan gå runt och leva med den resten av livet? Hur snygg kommer den att vara när man är 40? Hur gott föredöme kommer man att vara för sina barn när man springer runt med en tatuering?
Små, konstnärliga tatueringar kan dock vara fina. Monika har till exempel sitt eget namn skriver vid handleden, vilket är superfint. Den är dock lätt att dölja med en klocka eller ett armband.

Caroline i klassen gjorde i somras en tatuering och var o fyllde i den igår. Nu menar inte jag att hon, och alla andra som har tatueringar är white-trash, utan jag är mer nyfiken på resonemanget - varför?

Är det bara jag som är på tok för snofsig o pryd, eller är kanske tatueringar lite av ett impuls-köp som kommer att prägla ens hud som svar för sin dumdristighet som ung?

Dan, Johans pappa, ringde till mig för cirka fem timmar sedan och förklarade för mig att det var en i Amf1 Bergaregemente (Johans regemente) som hade blivit skottskadad. Han ville bara att jag skulle veta att det inte var Johan och jag hade ingenting att oroa mig för.
Jag sjöng glatt tillbaka att det var vänligt av honom att ringa.

Nu satte jag mig vid datorn. Har aftonbladet.se som startsida och fick upp det här. Bara tanken på att det kunde vara min Johan gör mig illamående och svimfärdig.
Tanken på att det har hänt gör mig oerhört ledsen.
Fyttifan vad tragiskt.

Idag var det full rulle på skolan. Alla tvåors och treors lektioner var inställda eftersom det var utbildningmässa och vi fick gå på föreläsningar och kika i montrar. Kul, tycker jag!
Vi behövde som ett minimum gå på fyra föreläsningar, så jag gjorde det och stack sedan till Johanna strax efter elva. Där satt vi och pimplade te och tittade på Sex and the city. Helmysigt!

Jag har börjat fått lite små-ångest inför framtiden. Jag tror jag vet vad jag vill pyssla med - antingen marknadsföring eller journalistik.. Kanske polis, men det verkar så läskigt så jag tror nästan jag lägger det på hyllan. Men det är inte där ångesten ligger...

Innan jag träffade Johan så var det självklart för mig att ta minst ett sabbats år efter studenten och sticka till USA som au pair. Det var verkligen en självklarhet. Någonting som jag alltid har velat gjort och jag tycker att det verkar spännande och kul.
Sedan kom Johan. En underbar kille, och allvarligt talat så vet jag inte om jag någonsin kommer att hitta en lika bra igen. Just därför så lade jag tankarna om USA och au pair på hyllan. För hur ofta kan ett förhållande funka när man inte kommer att träffas i princip någonting alls under ett år? Nej, inte vidare ofta känner jag.
Men idag så var jag på en föreläsning där dom pratade om au pair och jobb utomlands och jag verkligen bara kände i hela mig att det skrek att jag vill verkligen göra det!
Så jag började tänka. USA kanske är lite drastiskt. Om man tar typ Storbritannien istället så kan man ju kanske träffas lite oftare? En gång i månaden kanske?

Jag vet inte.
Hur gör man?

Ni vet den där känslan som man så ofta får - man vill ha någonting som man antingen inte kan eller som man inte borde ha. Jag tror att alla känner den känslan någon gång och med mig brukar det oftast gälla Oscar de la Renta klänningar, Christian Louboutin skor samt leksaker.
När jag var liten var jag stormförtjust i Barbies och slutade inte att leka med dessa perfektionistiska dockorna förens i tolvårs åldern. Jag hade ganska många Barbies. Sådana som kunde vara gravida, sådana som man kunde böja på benen precis som man ville, sådana som hade vingar, sådana som man kunde byta hår på och sådana som bara var vanliga, vackra Barbies.
Idag kan jag ibland smita in på leksaksaffären och gå runt och titta på Barbies som finns idag. Då blir jag så sugen på att köpa en, ta med den hem och leka med den. Tyvärr så tror jag inte att jag hade funnit det fullt så roligt idag som jag gjorde för tio år sedan. Men känslan av att man vill ha! Oftast bara för att Barbiesarna idag är mycket tuffare och modernare än de Barbies som jag lekte med.

Samma sak är det med barnfilmer. De är ju skitbra - åtminstone de animerade. Så då vill jag ha dem med. Då ser jag faktiskt till att köper några av dem - man måste ju beaka sitt barn-jag.
Vad är det med dessa animerade filmer, som gör dem så speciella? Vad är det som gör att jag blir så avundsjuk på dagens barn för att de får ha sådana roliga leksaker när jag aldrig fick det?

(Pinsamt nog så var den näst-senaste bion jag var på Bee-Movie)

En mycket smart tjej sa en gång till mig under en hetsig diskussion angående feminister.
"Catrine, vi är glamourfeminister du och jag!"
Om ni, precis som jag var, inte har så där helt klart för sig vad en glamourfeminist är för någonting så tänkte jag ge er en liknande förklaring som denna smarta tjejen gav till mig under den hetsiga diskussionen.

Om ni hör ordet feminist, vad tänker ni på då?
Denna smarta tjejen tänkte på orakade ben, osminkat ansikte och ganska ointressanta kläder - kort och gott en tjej som inte lade ner allt för stor vikt vid sitt yttre. För varför borde hon lägga ner tid på sitt yttre för att behaga dagens samhälle och ställa in sig i ledet av den kvinnobild som media har utspeglat? Så därför valde hon att inte göra just detta, och vara precis så som naturen har skapat henne - precis som de flesta (heterosexuella)männen i dag är.
Denna tjej strider för ett jämlikt samhälle där allting ska gå på lika villkor kvinna jämte man. Ibland strider hon för det lite för mycket, så att folk omkring henne får uppfattningen om att hon vill ha en kvinnodominerande värld där männen skulle vara underlägsna - precis som kvinnorna har fått varit i alla tider fram tills i våra dagar.

Om ni hör ordet glamourfeminist, vad tänker ni på då?
Jag personligen tänker mest på champagne och glitter, men det är nog mest för att ordet glamour finns med.
Denna smarta tjejen menade dock att glamourfeminister stridet för ett jämliktsamhälle, men dock lägger ner lite tid till sitt yttre. Inte för att behaga samhällets bild av kvinnor, utan för att behaga sig själv. Om man kan vara snyggare, varför då inte vara det?

Nu är min slutgiltiga fråga - är jag en glamourfeminist?
Njaej. Jag vill inte kalla mig själv för en feminist. En feminist strider ju för total jämlikhet mellan de båda könen. Det gör inte jag.
Jag vet att det manliga könet är fysiskt starkare än det kvinnliga. Vid vissa tillfällen använder männen denna fysiska styrka på fel sätt, till exempel som vid kvinnomisshandel då kvinnan oftast inte har en chans mot mannen. Det är fel.
Om man står för ett jämlikt samhälle, borde man inte då stå för att det ska vara lika illa för en kvinna att slå en man, som för att en man ska slå en kvinna. Det är där min feminism skriker emot.
I ett feministisk samhälle skulle det inte finnas någon lag mot kvinnomisshandel, eftersom vi skulle vara jämlika.

Så nejtack, till feminismen.
Jatack, till att kvinnor och män ska leva på lika villkor i de flesta frågor där det inte rör någon fysisk styrka.

Den smarta tjejen var förövrigt Johanna, och här står vi och är allmänt -- glamourfeministiska?

Och mera bilder på oss:







Jag fick en flipp där i slutet och ville helt enkelt bara ladda upp lite snygga bilder på mig och Johanna också!

På något mirakulöst vis så har tiden börjat gå mycket saktare.
Läskigt sakta.
Det började på sportlovet.

Jag tyckte faktiskt att sportlovet var ganska långt. Kanske för att jag i princip inte gjorde någonting utan mest låg i sängen och pussades med Johan vareviga dag. Men på tisdagen på sportlovet blev jag förundrad att det bara var tisdag, det kändes ju som om jag hade gjort massor! Så fortsatte det på hela lovet ända tills Johan skulle åka och jag stod och grinade på trappan. Då kändes det som om allting hade gått alldeles för fort för att han redan skulle lämna mig.

Nu är det så där igen. Så där segt.
Visst, det är redan onsdag och jag njuter i fulla drag att det bara är två skoldagar kvar tills helgen. Men tiden är konstig. Den går så saaaaaaktaa (tänk er ordet sakta där i slow-motion form).
Efter det att jag skrev mitt fina förra blogginlägg angående mina funderingar om jag ska till badhuset eller inte så skrev jag lite med Plingmanbabe på msn och sen gjorde jag franskläxan. Tänkte att jag skulle hinna bli klar med den tills OC börjar på femman 16.10. Jag är färdig. Jag kan franskan. Och OC har inte börjat än.
Alltså måste det egentligen ha gått en timme, bara att klockan inte fattar det.
Skumt.

Det är konstig vad beroende man blir av att allting ska fungera jämt och ständigt. Jag är en av dem som känner mig totalhandikappad när jag inte har något batteri på mobilen eller internet är ur funktion. Detta trauma utspelade sig förut när jag kom hem från skolan.

Jag satte, som alltid, på datorn så fort jag kom hem från skolan och började bädda sängen (jag hinner aldrig det på morgonen). Plockade ihop gårdagens kläder och slängde in dem i garderoben och bar ut ett vattenglas till disken. Den proceduren har jag vanligtvis varenda dag när jag kommer hem från skolan.
Sedan brukar jag sätta mig vid datorn och kolla igenom mailen, skriva på msn och kolla igenom alla mina favorit bloggar. Men idag när jag skulle sätta mig vid datorn så såg jag en irriterande liten figur längst ner i det högra hörnet - bredvid klockan.
Ni vet den där bilden med två datorer på som visar om man har något internet eller inte. Det värsta av allt var att det var ett stort, fett rött kryss över de två datorerna. Betydande inget internet.
Jag fick panik och förstod inte varför. Jag hade ju inte gjort något konstigt med datorn, bara legat med den i sängen i går. Sprang till syrrans dator o kolla om den funkade. Jovisst gjorde den det.
Jag blev rosenrasande och nära till tårar. (Jag grinar jämt när jag är arg.)

Tänk vad äckligt beroende man egentligen är.. att det kan förstöra ens dag så mycket.

(sagan fick som tur är ett lyckligt slut med att jag svor i några minuter, provade diverse nätverkskablar och startade om datorn. sen fungerade det igen!)

Känner ni hur det kryper? Att ni blir lite lyckligare för varje dag som går? Att meningen med livet bara blir större och större?
Det gör jag. Det blir bara ljusare för var dag som går, och det gör också att min livsglädje ökar. Det är ju så mycket enklare att knata till skolan på mornarna när det faktikst är ljust ute och inte mörkt. Mörkret får en bara att vilja gå hem och lägga sig i sängen igen medans ljuset medför en härlig, solig känsla.
Me like.

Igår när jag och Johantoan skulle åka till Karlstad så brände jag en skiva som vi kunde lyssna på i bilen, eftersom det bara fanns en massa kass musik där.
Hur som helst så tog jag med Lasse Berghagen - Teddybjörnen Fredriksson och när den spelades blev Johan helt lyrisk och sa att det måste vara en av världens bästa låtar och att den var så vacker så att han nästan började gråta. Jag tyckte mest att han var fjantig, men nu sitter jag här och är lika lyrisk som honom och lyssnar på denna fantastiska låt. Tänk vad mycket bra musik det finns, som helt enkelt bara blir bortglömd.
Så här med vill jag hylla alla gamla, goa låtar som bara ligger samlade uppe på vinylskivorna i mormors vind och blir bortglömda.

I princip hela Sverige har vid detta laget gjort sig bekant med allas våran Karl-Petter, grisbonden från Säffle.

För fem minuter sedan strök jag omkring i vårat kök och sjöng på "Jag vill bo i en svamp" för fulla muggar. Jag slängde då ett öga på våran lokala blaska - Säffle tidningen och fick på första sidan se en grisbonde sitta med en liten kulting.
Jag skumläste vad det stod och det stod någonting om att det var ekonomiskt tufft för grisbönderna och att grisbonden Karl-Johan har märkt av det kärva läget.
Jag funderar på om detta är något riksfenomen. Killar som heter Karl+ett tilläggsnamn blir grisbönder?

Är möjligtvis köttbulle det nya it - ordet? Det där tuffa ordet som alla kommer att börja använda tokigt mycket?
Köttbulle är ju knappast något ord som man använder i dagligt tal, men idag har jag hört det två gånger, och då inte i matrelaterade sammanhang.
Nej, förut på gympan så var det någon som utbrast:
- KÖTTBULLE!
Jag kommer dock inte ihåg vem det var, men jag tror att det var Karin, Lina eller Sara. Detta var nummer ett av gångerna som köttbulle har blivit använt idag.

Jag skrev nyss med Johanna på msn och så skrev jag att jag skulle fortsätta plugga nu, då kallade hon mig för en köttbulle!
Jag tror faktiskt att detta är det nya, fashionabla ordet!

Köttbulle på er!